Jag har blivit en riktig lipsill. I går kväll smet Via igen, och var borta jättelänge. Till slut fick jag åka och leta efter henne med bilen och hittade henne som tur var. Under tiden som jag gick där och letade var jag så ledsen och besviken på att dom smiter hela tiden samtidigt som jag är jätteorolig att något ska hända. Så jag snyftade och snörvlade och tyckte även lite synd om mig själv. Tur att jag bor mitt ute i skogen, jag mötte ingen.
I morse var jag i gång igen. Började tänka på Mollan och det slutar aldrig i annat än tårar. Saknar henne så det värker i mig, men jag brukar inte tillåta mig själv att tänka på henne för det gör alltid att jag mer eller mindre bryter ihop.
I dag har jag nästan inte pratat med Via, inte ens tittat på henne. Hon tycker nog att det är lite konstigt, för hon tittar på mig med konstig blick. Fastän jag kanske borde göra tvärtom, träna och få ännu mer kontakt med henne så att hon INTE ska smita, känner jag att jag behöver lite "space" från henne nu...
Min fmridning på Otilia gick "halvbra". Red ut en sväng, började med att vi mötte en gubbe som gick med röjsåg och hade parkerat sin otroligt läskiga bil med släp vid vägkanten. Vi kom förbi med lite övertalning och en ngt uppblåst Otilia som gick med hög men samtidigt krökt nacke och i något som kanske kan liknas vid Spansk skritt blandat med passage!
" -Vad FINT hon går! utbrister gubben.
"- Eh, ja, jo... hihi =)
Sen gick det väl ganska smärtfritt tills jag skulle försöka mig på en galopp, huvudet upp och stel som en pinne och i stället blir det en trav där självaste Ina Scot skulle haft svårt att hänga med!
Börjar om, samla ihop, bonkar till lite med skänkeln för att få en reaktion och försöker igen, samma resultat som innan. Då blir jag lite irriterad, talar om för damen att nu jävlar skärper vi till oss och då funkade det. Sen tror jag att jag gick på henne lite för mycket, jag fick ingen ärlig bjudning i galoppen då hon var spänd och gick och tittade, så jag duttade till med spöt ett par ggr som hon svarade bra på, men sen kom vi till en hög med timmer som låg staplat vid vägkanten och där blev det typ tvärnit, samtidigt som tydligen ENERGIN var kvar i kroppen, så det blev både "piaff", galopp på stället och sen något passageliknande och det kändes som jag satt på en ATOMbomb!! Tack och lov har jag den senaste tiden kännt att jag fått mer i handen, så jag hade i allafall lite kontroll där fram.
Lugnade ner damen och sen blev det skritt på långa tyglar med mycket lugnande prat med henne. Hade min FB sadel på i dag, då jag lämnade tillbaka Passieren i går, och jag HATAR den!! Sån jävla kloss till sadel och sen är den alldeles för vid för hästen, så den rullar hit och dit. Blä, vill bara bli av med den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar