Jag har varit arg på Otilia ett par dagar nu, hon har så att säga varit ganska B-I-L-L-I-G!! I torsdags så tömkörde Susanne henne för att försöka få ut lite energi ur henne, då hon har varit mer vild än tam sista tiden.
I fredags red jag ut, och den värsta skutt-energin var väl borta, men istället var hon livrädd för allt. Stenar med snö på, grenar med snö på, grenar som vajar lite i vinden, saker som inte syns, you name it. Hästen blir så spänd så hon blir stenhård att sitta på, hon stannar och kastar om och hon går och "trycker" hela tiden. Jag red en rundsväng som ligger ca 20-25 min från stallet och jag höll mitt tålamod ganska länge. Jag blir inte arg ofta, men när jag väl blir arg så blir jag arg så in i h*lvete. Till slut var ju då mitt tålamod slut och jag blev så arg. J*VLA TRAMS!! Jag drog ner hästen "på tygeln", naturligtvis vet jag att det inte är så man ska bete sig, men just då var jag bara tvungen att få ner hennes huvud så långt ner som möjligt så hon inte skulle kunna titta på allt det otäcka, sen bonkade jag till henne i sidorna och sen var det bäst att hon lydde för nu var jag inte glad. Och grejjen med Otilia är att hon blir inte upprörd när man "visar var skåpet ska stå" utan hon säger mer; Ok, jag skärper till mig. Hon vill gärna bestämma och man får se till att inte släppa henne för långt för då tror jag att hon lätt tar över.
I alla fall red jag den där rundsvängen fem ggr, jag brukar rida en gång...! Jag travade-galopperade-travade-skrittade-galopperade i ett friskt tempo och så fort jag kände minsta aningen till att hon tryckte så: BONK i sidorna och FRAM!
Det rann svett längs ryggen på mig, jag hade ont i halsen och blodsmak i munnen. Hade det kommit någon hade dom nog trott att dom såg en demon flyga fram, haha! Men hon gick jättebra efter detta, så jag måste lära mig att rida henne lika bestämt som när jag är arg så att säga, utan att vara arg då förstås!
I går red jag på det stora gärdet bakom stallet. Det är stenigt som fasen, men nu har det kommit så mycket snö så nu går det att rida där. Det gick jättebra ändå tills jag kommer upp bakom stallet, då gnäggar ponnyn i stallet. Otilia tvärnitar, slår upp huvudet i mitt ansikte (trodde jag fick en präktig blåtira, men det syntes faktiskt ingenting) reser sig rätt upp, tappar balansen och här trodde jag med all säkerhet att vi skulle slå över, men hon lyckas ta sig ner åt rätt håll, men jag hänger på sidan, men lyckas klättra upp. Jag vänder, fortfarande lugn i sinnet, men efter ett par steg börjar hon med sitt förbannade studsande och då blev jag ARG igen!! Jag vrålar åt henne att Nu jävlar är det bra, hon skärper sig som vanligt och sen var det bara fram, fram, fram som gällde. Jag red volter, serpentiner och S-bågar, bytte varv ofta och hon skötte sig jättebra sen.
Alltså, hon är inte dum egentligen. Hon är bara en sådan enorm arbetsmaskin som behöver arbeta för att må bra i huvudet. Lite som en arbetande hund som inte får arbeta som istället tuggar sönder hela huset för att den har tråkigt.
Den här timmen jag rider henne om dagen, oftast ute i skogen, den förslår egentligen ingenting. Hon skulle må bäst av att gå i skrittmaskin en timme på morgonen, sen ut i hage, sen ridas 1,5 timme träning på kvällen. Då blir hon nog optimalt bra mentalt.
I dag på morgonen var vi och tränade. Hon skötte sig bra, men för laddad i galoppen. När jag gör galoppskänkeln så tar hon ett stort kaninskutt och direkt efter kör hon ner huvudet mellan benen så tyglarna dras ur min hand och sen skuttar hon. Och jag gör fel, för att i stället för att bonka på henne och säga fram, så stannar jag henne. En ren reflex, att man vill stanna när hästen lever fan därunder ;) . Sen är jag lite allmänt slapp med att, om ex vi galopperar och hon själmant bryter av till trav, då låter jag henne trava, istället för att fatta ny galopp - hon har fått bestämma. Sånt där måste jag bli bättre på.
Men annars är hon så snäll faktiskt, jag åker med henne själv nu, klär på henne själv utanför transporten och hon står still och är lugn. För ett år sen klev hon på mig, var allmänt nervös och det fanns inte en möjlighet att jag skulle kunnat åka själv med henne.
Nu ikväll har jag varit på "sadel-clinic". Det var intressant och man fick sig lite tankeställare. Antar att jag sadlar ALLDELES för långt fram, ska bli kul att lägga på sadeln i morgon och se, nu när jag vet hur den ska ligga. De flesta sadlar för långt fram, vilket hämmar bogfriheten och hästen kan inte röra sig fullt ut. Jag funderar bara på hur jag ska kunna sitta på min häst, om hon börjar röra sig ännu mer än vad hon redan gör...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar