Mitt häst och hundliv!

Lite tankar om att ha ett "osunt" förhållande till sina djur...
Jag älskar mina hundar över allt annat. Jag har inga barn, men jag kan ärligt säga att jag tror att jag älskar mina hundar lika mycket som en mamma älskar sina barn. Där börjar mina funderingar på om det är normalt eller inte.

Jag är med dom nästan 24 timmar om dygnet, och det är för att jag VILL det. Jag tycker inte det är ett dugg skönt att vara "barnledig" (usch, vilket konstigt ord?) utan vill vara tillsammans med mina Flickor hela tiden. Jag vill kunna pussa och krama dom precis när jag vill, kunna lukta på dom - och ja, jag tycker dom luktar gott! I går när vi åkte till Jkgp så fick dom vara hemma, och jag längtade efter dom när vi var där och var jätteglad att se dom när vi kom hem, då hade vi varit ifrån varandra i fyra timmar. Är det normalt? Vem bestämmer vad som är normalt?

Vi vill båda två, Stefan och jag, åka på semester. Men jag VET, att det skulle inte gå. Jag skulle ligga, redan efter andra dagen, och gråta och vilja åka hem till mina hundar! Är det normalt?
Och skulle vi åka någonstans skulle jag vara tvungen att lämna in dom på pensionat, sittandes i en kal box och undra vart Modern hade tagit vägen?!
Jag gör det inte!! Finns inte en chans! Jag har gjort det en gång, och det räckte, jag förstörde hela semestern för alla. Det var för två år sedan när vi åkte till Falsterbo en vecka. Och jag lämnade hundarna på pensionat, hur f*n tänkte jag?! Hade väl blivit övertalad om att det skulle bli så sköööönt att vara lite fri. Nej, det blev inte alls skönt, det blev en pina, jag satt med en stor klump i magen redan när vi åkte ner till Skåne och sen försvann inte den klumpen på hela veckan och jag var sur och otrevlig och ville bara åka hem :( .

Ibland kan jag önska att jag hade lite mer distans så att säga. Men det har jag inte, när vi inte är tillsammans är det som att en del av mig är borta, låter väldigt dramatiskt men det är sant. Vi hör ihop helt enkelt :) .