Mamma ringde i fm och sa att dom hade fått ta mormor med ambulans för hon hade antagligen fått en stroke =( . Jag är ju medveten om att mormor är gammal, 79 år, men hon har alltid varit så pigg och hängt med på allt och är ute och reser och "far", så tanken på att det skulle hända henne ngt eller ännu värre, att hon inte kommer finnas kvar en dag, har liksom inte direkt slagit mig. Hon har ju funnits alltid i mitt liv, hon är lika mycket del av mig som en kroppsdel, så detta kom som en chock.
Så jag har varit hos henne på sjukhuset nu i kväll. Hon är pigg och glad men kan inte riktigt prata ordentligt och vänster hand gör inte som hon vill.
Usch, vilket hemskt ställe sjukhus är, jag har total sjukhusskräck. Bara namnet - sjukhus - sjukt hus. Jag blir deprimerad och mår dåligt av att bara sticka in huvudet där. Undrar om läkare och andra som jobbar där ser patienterna som människor eller bara som ett "arbetsobjekt"?
Hur står man annars ut med att patienter dör, att man har inte kunnat hjälpa dom, som en del av vardagen?
Det bra i dag är att träningen med Otilia gick KANON!! Hon var lugn, bjöd ordentligt framåt och började röra sig riktigt bra. Skänkelvikningarna längs hela diagonalen satt som ett SMÄCK. Liiite svårare åt höger än åt vänster, men det var bara ett peta lite med spöt på vänster bak så tar hon med sig det ordentligt. Öppnorna flöt på utan protest som ett rinnande vatten =) och slutorna kändes som hon gjort en miljon ggr innan och tyckte det var "piece a cake"! Det tar sig! Så himla kul, man kan rida flera ggr och det känns dåligt, sen kommer en sån här supergång och då lever man på det i flera veckor =D !!
Otilias far, Rubinrot, som jag alltid har tyckt mycket om. Vi får väl hoppas att hon ärvt något av hans kvalitéer =) !
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar