Mitt häst och hundliv!

I går var det en sorgens dag =( . Min lille Othello blev utdömd.

Vi åkte ner till Huntley's på morgonen, hade tid kl 11. Jag fick Ingrid som kollade honom. Vi började med att leda honom i skritt fram och tillbaka och redan här sa hon på en gång att han har problem med sitt högra bakben. Fick sedan trava en gång fram och tillbaka och sedan böjde dom alla fyra ben. Kan inte direkt säga att jag såg någon hälta men det är svårt att se samtidigt som man ska springa, men det blev i alla fall inte märkbart sämre med böjprov. Sedan kände hon igenom ryggen på honom och han hade SÅ ont i högersidan. Och det har jag inte märkt?!?

Fick sedan longera honom lite i båda varv och sen bedövades hasleden på honom och sedan longering igen. Det blev ingen direkt skillnad efter bedövningen i hasen, så nu röntgades han i hela ryggen, knäled, hasled och kotled.

Tyvärr, tyvärr, tyvärr visade röntgen på en antagligen gammal skada, en fraktur, i kotleden. Möjligen uppkommit efter en spark eller liknande, omöjligt att säga hur gammal skadan var, men dom trodde att det kanske hänt när han var i två-årsåldern.
Dev var en ganska otäck skada, syntes jätteväl på röntgenbilden (jag ser aldrig något på dom där plåtarna annars, men här syntes det verkligen), det såg ut som kross-skada och så hade det lossnat en benflisa. Sen hade det bildats ben över skadan och in i kotleden. Denna skada har även medfört överbelastning på hasleden så han hade förändringar även där, i både mellersta och nedre glidleden. Så för att skydda detta har han istället spänt ryggen som nu var så ond.
Så prognosen var väldigt dålig, i stort sett obefintlig. Hon sa att man KAN operera, men att det knappt var lönt, för det enda man kan göra är att gå in och ta bort benflisan, men man kan aldrig ta bort benpålagringarna i leden och inte heller göra något åt förändringarna i hasleden, så han kan aldrig bli bra och kommer aldrig att kunna orka bära upp en ryttare.

Det här kom ju naturligtvis som en chock, jag har ju förvisso förstått att det är något fel, men jag tänkte att han kanske har någon inflammation eller låsning eller nåt som går att behandla och sen blir han bra. Inte att det var helt nattsvart, det var som att dra ner en rullgardin. Jag har aldrig någonsin varit med om att en veterinär säger att det inte finns något att gör så på en gång, utan det försöks alltid behandlas.

Nu förstår man ju varför han har varit så slö, han har ju helt enkelt inte kunnat skjuta på och få upp någon fart för det har gjort ont. Och varför han varit så ovillig. Han har ju ändå varit supersnäll och inte protesterat mer än han gjort och kämpat på stackarn.

Så just nu är det väldigt ledsamt, jag har en klump i magen och det är enormt jobbigt när jag tänker på vad jag har framför mig... Samtidigt är det otroligt skönt att äntligen ha fått klarhet i var felet ligger och varför han har betett sig som han har gjort.
Men så kommer skuldkänslorna - jag skulle åkt tidigare, jag borde förstått, jag skulle gjort si, jag skulle gjort så, och så kommer tvivlet - han kanske bara kan gå här hemma i hagen resten av sitt liv, bara han vilar lite kanske han blir bra osv.
Usch, vad sånt här är jobbigt =(