I går åkte jag och köpte en HOPPsadel till Otilia. Jag tror att jag gjorde ett riktigt fynd, sadeln är i kanonskick och ser knappt använd ut. Lite mörkare i färgen där stiglädren har varit bara. Det är en Passier, som förvisso kan vara 100 år och knappt se använd ut, men jag tror inte den här är så gammal(ser t o m lite modern ut, och det tycker jag inte att Passiersadlarna gör annars). Ska kolla upp det. Nypris på denna sadeln är 26 200 kr och jag fick den till ett superpris!! Låg jättebra på hästen också, aningens lite för vid, men får väl ha en sån där "snygg" fårskinnspadd under. Har ju Passier på dressyrsadeln också, så jag anade att den skulle passa.
Den är ljusbrun, och jag har inte bestämt mig än om jag tycker den är ful eller snygg. Klart är att det kanske inte är den snyggaste färgen på en skimmel, men vad f*n, man får inte vara så känslig när det gäller en rida-ut sadel och ev. något 20 cm kryss någon gång om året.
Dock är jag ju såpass fjantig att jag måste (naturligtvis) ha matchande stigläder, sadelgjord och träns! Vilket har visat sig vara lite svårt, färgen verkar inte vara jättevanlig. Snål som jag är letar jag begagnat. Vet inte ens vad jag ska ha för storlek på gjorden?! Kan någon vänlig själ upplysa mig om vad som är brukligt att ha i längd på en normalstor häst?!
Nog om sadeln...
I morgon tänker jag börja rida igen, nu får det vara nog med vilandet, jag är så ridsugen! Två veckor ca lyckades jag hålla mig. Får väl börja med att skritta lite *hur det nu ska gå* =o ! Och sen börjar träningen i februari, tjohoo =D !
Usch, är så nervös för att det är så knöckligt i marken i hagen nu, tänker att dom vrickar sig och får pålagringar och hovbroskförbening och ont i kroppen och hasledsförändringar och you name it =( . Inte lätt att vara hästägare.
I dag var jag i Tranås och hälsade på Mammi. En kompis som jag umgicks med i min "ungdom" har så fruktansvärt tragiskt gått bort, han begravdes i dag. Jag var inte där, men jag gick upp till kyrkogården efteråt och la en blomma vid graven. Det var så sorgligt att stå där och titta på alla blommorna och sista hälsningar från vänner och familj. Man har nog inte riktigt förstått vad som hänt. Men en sak är säkert, livet är otroligt skört, man skulle vara mer rädd om sina nära och kära, umgås mer med sina vänner och familj och uppskatta livet, för en dag finns det inte kvar.
"Every Day Counts, Carpe Diem och som min favorit Tabita säger: Man ska va tacksam mot livet!"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar