Mitt häst och hundliv!

Jaha, lite grejjor har hänt sen sist, inte jättemycket...

Mina andra två inhyrningar har kommit, två ponnyer, verkar snälla och smidiga. Så nu är det fullt, nu står här fem hästar.
Har bara släppt ihop Casper med den ena av dom, då den andra har boxvila pga av någon sorts hovåkomma. Det hopsläppet var helt smärtfritt, det är skillnad med valacker alltså...

Har bokat plats till Casper för Livets Stora Allvar - inridningen. Han ska till Oleg Stefanov, han har flyttat till Vetlanda och har sin anläggning på Hällinge. Har hört mycket bra om honom.
Tanken är att han ska dit i november, bara sittas in och om han känns mogen för uppgiften även lite trav och kanske galopp. Sen kommer han hem igen i december och januari och får då vila, sen tillbaka till Oleg i februari och mars för att bli klar för treårs-testet OM han känns mogen för det. Vi får se, vi tar lite i taget.
Även att Casper verkligen är GUDASNÄLL så känns det bättre att lämna till någon som verkligen vet vad han håller på med. Och att, mitt i vintern, mörkt och kallt och kanske en halvmeter snö, rida in en häst mitt ute i skogen är inte något jag vill hålla på med faktiskt.

I förrgår var det sååååå nära att jag fick tugga grus. Var ute med och skrittade på "knäppgöken", Jizla skenade ute i betet och skrek hjärtskärande efter oss. Otilia var konstigt nog ganska lugn, tills vi kom till ett vägskäl där ena vägen ledde hemåt och andra bortåt. Jag ville bortåt och Otilia självklart hemåt. Som VANLIGT när hon inte tycker att det passar så stegrar hon sig, och denna gången ställde hon sig riktigt högt. En gång tidigare har det hänt, det var i vintras, att hon ställer sig så högt så jag blir rädd att vi ska slå över.
Men vi kom ner på alla fyra, bara att samtidigt som hon ställer sig så kastar hon om, så när vi kom ner hade jag tappat balansen och så började hon studsa! Så jag var inte riktigt med på noterna, hon brukar vara ganska mjuk att studsa på (!), men nu höll jag faktiskt på att åka av. Jag hängde i ena stigbygeln, en halvmeter utanför hästen och hann t o m tänka; "aj fan, vad sten det var här", men på något konstigt sätt lyckades jag klamra mig fast och satt kvar!
Men fy F*N vad arg jag blev!! Jag blir inget rädd när hon gör så där, jag blir bara så j*vla arg. Alltså, att dom är tittiga och blir rädda för stenar och fåglar och vajjande gräs, det är inte så mycket att göra åt, MEN DET HÄR!!! Det är bara ren dumhet och istadighet, och jag känner henne så väl så jag vet varför hon håller på.
Hon reste sig ett par ggr till, men inte så högt, studsade lite, men till slut gick vi MIN väg! Hade aldrig gett mig. Jag blir istället sån, att jag vill rida rundan en gång till för att se om hon gör samma sak igen!
I dag var hon dock snäll på ridturen och varken hon eller jag behövde bli upprörda ;) .

Men jag älskar min fina Otis av hela mitt hjärta ändå, och jag vet att knäppheten går över när jag börjar rida ordentligt. Fast en Primadonna ut i hovspetsarna, där kommer hon alltid vara :)

I går var jag ganska arg oxå. Stefan och jag hade bestämt att vi skulle gå på bio. Händer väl sisådär nån gång vart tionde år.
När vi skulle åka upptäckte vi, att hundarna hade smitit, grrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrr!!! Så det blev ingen bio, för vi fick inte tag på dom innan den började. Sen var det två som fick sitta i skamvrån hela kvällen kan jag lova.

 Hahaha, knäppaste kortet! Via älskar allt som är starkt och smakar gott i munnen, det inkluderar även tandkräm...!

På lördag går jag viltspårsprov igen med Via, det kan ju gå lite hursomhelst. Hedvig får stå över, hon har alldeles glömt bort hur man gör :) .