Mitt häst och hundliv!

Arg, ledsen och besviken. Det var jag i dag efter att ha ridit på Otilia. Det gick ju så bra för bara någon vecka sen, nu har vi backat igen känns det som. Hon är så spänd och livrädd för allt, jag kommer aldrig till ridning. Ibland tycker jag faktiskt synd om henne, att hon blir tvingad ut i skogen varenda dag, för hon är verkligen rädd. En häst ska slippa att bli utsatt för obehag, står det i djurskyddslagen. Jag utsätter Otilia för obehag varenda gång jag rider ut henne i skogen. Men, jag bor mitt ute i skogen och har således inget alternativ än att rida just ut i skogen, i alla fall denna årstid när det är fruset i paddocken.

Hon går som en höna, flåsar och vädrar som en hund, håller på att gå ner i spagat när hon tvärnitar för något livsfarligt, tittar på ALLT och allt är farligt. Och jag blir arg. Det är absolut inget jag är stolt över, men efter femhundrade gången så har mitt tålamod tagit slut och jag blir arg på henne. Faktum är att det går mycket bättre när jag blir arg, men jag vill inte vara arg jämt när jag rider och jag tycker att jag är hård och orättvis när jag blir arg och efteråt mår jag alltid dåligt för att jag varit hård.
Jag tror förvisso inte att jag egentligen är så hård, men jag vill rida mjukt, med små, små hjälper, inte behöva rycka och dra och - som det känns för mig - vara otäck i handen.

Men jag vet ärligt inte hur jag ska ta mig igenom det. Galoppera ute är näst intill en omöjlighet, vi kommer kanske två, tre meter, sen är det huvudet rätt upp, stel som en pinne i kroppen och tvärnit alt. i bästa fall bara avbrott till trav. Jag vill kunna jobba hästen även i galoppen, övergångar skritt-galopp, trav-galopp, öva fattningar, tempoväxlingar i galoppen, enkla byten... Men det GÅR INTE!! Det finns inte en  möjlighet i världen att kunna arbeta henne i galopp ute. Det går att galoppera någorlunda rakt fram om jag tar ner henne så djupt (alltså, gud, det känns hemskt och pinsamt att ens berätta) så hon går med näsan långt in mot bringan, men HUR KUL och HUR BRA känns det att rida så?

Hon skulle må allra bäst att bara bli riden inom fyra väggar, det är en sak som är helt säker. Jag kanske måste inse att det inte går att bo som jag gör och ha en häst som är totalt panikslagen vid ridning ute. Lusten tryter ju också, det är inte alls roligt att ens gå ner till stallet när det är svinkallt och man dessutom vet i förväg att man kommer bli skitförbannad, ledsen och besviken inom en snar framtid bara för att man ska rida. Det blir ju till en ond cirkel, hon tycker ju inte om mig heller när det blir så här. I dag ÄR hon till salu.
Skrittade en runda på Cabaret efteråt, och jag är fortfarande förundrad över att man kan skritta ut på långa tyglar?!?

Har varit och hämtat mamma vid tåget i dag, hon har kommit hit och ska hålla mig sällskap hela veckan, Stefan har åkt till Estland för att jaga, så jag är gräsänkling.