Mitt häst och hundliv!

Om man gråter efter en träning, är det dags att ge upp då?
Det gjorde jag idag nämligen. Det är inte roligt längre, inte alls. Börjar med att hon inte alls vill, hon går emot mig, är hård i munnen, slår med huvudet i övergångarna , såna simpla saker som en övergång mellan skritt-trav, trav-skritt blir en dragkamp och hon är hård och stötig som en planka att sitta på.

Sen hade jag hängt hennes täcke över sargkanten längst ner i hörnet. Vi kom inte närmare det där hörnet än 10-15 meter på hela tiden, hon var så rädd för täcket.
När jag ändå försökte ignorera och rida igenom det ställde hon sig, kastade om och drog iväg i caprioler a'la spanska ridskolan.

Sista 10-15 minutrarna gick hon rätt ok, men det enda jag kan göra liksom är att rida runt, runt, men då var jag så ledsen och arg att jag inte kunde ta det till mig, och efteråt så var det som att det bara brast. Jag snörvlade och hulkade, herregud, pinsamt, det var ju fler folk där. Men jag kunde inte hjälpa det, det bara kom.

Jag kände mig besviken för jag kämpar, åker och lägger ner både tid och pengar på hästen och har gjort så i flera år. Och det blir inte bättre, vi kommer ingenstans. Jag vill att hästen och jag ska vara ett, men hon vill inte alls göra det jag vill, hon bara kämpar emot, ridbarheten är 0 och inget enligt mig.

Jag får jättedåligt självförtroende för jag vet inte om det är mig det är fel på, men jag vet inte vad jag gör för fel, och jag känner mig värdelös på att rida.
Och jag känner att mitt sug efter att hålla på med hästar försvinner mer och mer, och det har totalt skurit sig med Otilia nu känner jag. Jag orkar inte med den hästen mer helt enkelt.

Jaja, vi var fina när vi åkte i alla fall...