Mitt häst och hundliv!

I dag skrittade jag ut en lite längre runda på Cabaret, marginellt men ändock lite längre. Och jag har i dag upplevt något jag inte upplevt på ÅR!! Jag skrittade på en häst med långa tyglar och jag kunde liksom bara sitta där och efter ett tag gick det upp för mig, att herregud, jag kan slappna av, jag kan njuta av att sitta här, vi är liksom ute på en liten runda. Det var liksom kul, och avslappnande och vi var ute på något tillsammans jag och hästen. En helt ny upplevelse och jag ska ärligt säga att jag hade glömt att det kunde vara på det viset! Jag har på nåt sätt blivit så van vid Otilia så jag har glömt att det kan vara på nåt annat vis.
Och vi mötte en bil och då red jag in vid vägkanten och stannade och då stod hon still utan att jag kände att jag behövde vara rädd för att hästen i vilken sekund som helst kan bli rädd för nåt i diket och kasta sig rätt ut i vägen, eller att hästen inte vill stå still utan far fram o tillbaka, bakåt, uppåt, åt sidorna. Är det så här det egentligen ska kännas och vara?!

I går var jag så arg på Otilia att jag hade kunnat skicka henne till Knorrevången utan att blinka. Grrrrr... Började med att hon vände och sprang iväg i hagen när jag skulle hämta henne (ja, vi har en liten fnurra på tråden just nu, och den är nog ömsesidig), så jag ficdet tog ett tag innan jag fick fatt i henne. Redan där blir jag arg.
Tog in henne och red iväg och jag kände direkt att det inte var någon bra dag. Hon var LIVRÄDD för allt, jag vet inte hur många gånger som hon sprätte, stannade, blåste och ryckte på dom 250 m vi har ut till "stora" vägen. Visst, jag kan ha viss förståelse för att det antagligen har gått älg där, men när man är paniskt livrädd för samma sten man sett 1000 ggr innan, då är det inte roligt :( .
Sen fortsatte det på samma sätt hela rundan, aningens för hög nacke och stel som en pinne i halsen, öronen gick nästan ihop i topparna för dom var så spetsade och hon tittade på precis ALLT. Huvudet gick som en flipperkula från sida till sida, och sprätte och ryckte i kroppen för minsta lilla. Ville inte göra övergångar, drog o slet i bettet - hon som alltid är så mjuk och känslig.
Så det var ingen rolig ridtur :( .
Enda plusset var att vi faktiskt kunde galoppera uppför hela backen utan ett enda avbrott. Antagligen för att jag vid det laget var så arg så hon inte hade en chans att göra något. Men jag vill inte vara arg hela tiden när jag rider :( , det ska ju vara roligt att rida...

Dagar som den så börjar jag fundera, hur mycket ska man kämpa? Hur mycket tid och pengar ska man lägga? Hästen är som den är, hon kan gå super vissa dagar och på träningar, den sista tiden har det gått bättre och bättre, men hon ÄR DOCK SOM HON ÄR, och det kommer aldrig gå ur. Utbildningsmässigt skulle vi kunna starta en msv i morgon, hon kan alla rörelser och är otroligt lättlärd, men när jag kommer ut på en tävlingsplats som är ett ställe hon inte varit på innan så blir hon som en pinne att sitta på och kan inte ens galopperaoch vi kommer typ sist i en Lc. Suck...

Cabaret var jag med i paddocken lite i går, var relativt ok underlag att bara skritta på, jag arbetade henne lite för hand och spände in henne lite lätt. Det gick bra.

Det var riktigt kallt nu innan jag gick in från stallet, men så fint väder - strålande sol och klarblå himmel, så jag släppte ut både Casper och Cabaret utan täcke. Jag tror det är bra att lufta pälsen lite ibland :) . Cabaret har ju plyschpäls men Casper är ju ganska tunnpälsad. När jag kom in såg jag att det var -10 ! Men då orkade jag inte gå ut och ta på dom täckena igen, de dör nog inte av att gå nakna fram till insläppet.

Nu tar jag fredag!