Hon har alltid varit svag i höger sida, varit ngt lägre på höger sida av korset och jag har hela tiden koncentrerat mig och trott att det kommer från höger bak. Det har det ju säkerligen också gjort, men oj vad det även sitter i bogen.
I dag fick jag rida på exakt samma sätt som hos Marika, vilket fasiken inte är lätt men nu måste vi lösa upp den här knuten.
Starkt stöd på yttertygeln, samtidigt som jag leder in min högra hand för att lossa bogen, stark inverkan av ytterskänkeln som ska påverka hästen att gå framåt och hålla emot på inner för att förhindra att vi välter inåt i volten.
Eftersom min högra och vänstra hjärnhalva inte är kompatibla så blir det förstås kortslutning i mitt huvud med alla olika höger och vänsterhjälper, men tycker ändå att vi fick till det ganska bra.
Hon vågar/vill inte ta för sig med höger bog, inte flytta den varken inåt eller utåt. När jag kommer åt den blir hon så otroligt tygelhalt att det känns som om hon hoppar på tre ben, för hon vågar liksom inte ta ut steget fullt ut. Resterande tre ben arbetar på för fullt men höger bog är inte med. Sen stundtals släpper det och då blir det sån otrolig skillnad!
Visst finns det funderingar på om det är nåt som sitter där, men eftersom hon blir så fin när det lossnar är det nog mest troligt att hon är så svag, att hon gått och sparat sig allt för länge på den sidan. L undrade om hon haft ngn skada men inte så länge som hon varit hos mig och jag sa att jag har så bra kontakt med både förra ägaren och uppfödaren så det skulle dom absolut talat om.
En skum sak hände dock, ett par gånger. När jag precis kom åt henne så försvann hon för mig. Jag hade en häst fysiskt under mig, men mentalt var hon inte där. Kroppen var kvar men själen hade lämnat oss liksom. Hon tvärstannade, sen "försvann" hon. Jag kunde inte göra något, fick henne inte framåt, bakåt eller åt sidorna och blicken var borta. Jag har aldrig varit med om det. Det var som att hon blev så "rädd" eller hur jag ska säga, att hon inte trodde att hon skulle klara det.
Hon har ALDRIG protesterat innan, hon har ställt upp på alla mina påhitt. Och detta var ingen protest, det var som att hon gav upp. Usch, en hemsk liknelse, men som ett våldtäktsoffer. Kroppen är där men mentalt är personen någon annanstans.
Jag vet inte om hon varit med om ngt som gjorde att hon reagerade så här. Men jag tror nog att det är ganska lätt att "våldta" en häst.
I alla fall är det ju av ABSOLUT största vikt att aldrig någonsin bli arg på henne när hon blir så här, även att hon är "borta" är hon ju otroligt sårbar just då.
Jag klappade henne på kinden och sa att hon klarar detta, och då kom hon tillbaka och började röra sig framåt. När hon märkte att hon faktiskt gjorde det slutade hon med att försvinna.
Efteråt var hon helt slut, så trött, och jag tror det var mentalt. För det var egentligen inget jobbigt pass fysiskt, hon blev knappt svett, men psykiskt var det nog en pärs för henne! Stackars underbara, älskade häst <3 . Ögonen var helt dimmiga och hon var så lugn, så lugn och ville bara stå och mysa.
Jag var så glad när vi åkte hem, nu vill jag bara rida och rida och rida och lösa upp den här knuten!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar